Här börjar min resa som gravid. Och gissa att det varit plågsamt!
Det blev en surprise. Nog vet vi båda hur man gör barn men vi trodde det var safe liksom :) Testet gjordes och jag greps av panik. Hur sjutton skulle detta bli? Henrik med tre barn sen tidigare och jag som alltid varit livsegoist och gjort som jag själv velat. Rest hit och dit, bott här å där och nu plötsligt vänder livet helt. För en abort var inget som helst alternativ då det förekommit i min ungdom tyvärr.
Tog en stund innan jag samlade mod att berätta för Henrik. Jag hade hjärtklappning, svettades å vet inte vad jag tänkte eller trodde om hans reaktion. Men en solig sommardag var jag tvungen att berätta då jag liksom dragit mig undan och inte velat tänka på saken och såklart undrade han vad som var orsaken.
Efter jobbet åkte jag hem till honom där han satt på trappen. Jag sa att vi orsakat något som jag inte vet hur vi ska lösa. Å jag var såå nervös. Tillslut kom det! Jag är gravid å så började jag gråta. Han kramade om mig och ställde för mig en dum fråga men för honom säkert naturlig. Jag sa också att abort inte var ett alternativ å att jag kan ta hand om allt själv. Att han inte behöver ta något ansvar. Han sa kom vi går in och jag fortsatte gråta. Men han tog det så himla bra. Klart jag tar mitt ansvar älskling sa han.
Å med det sagt så började resan. Jag har aldrig hanterat hormoner på ett bra sätt så jag mådde så dåligt, stängde in mig, höll Henrik på avstånd och bara funderade, vände och vred på saken att jag skulle bli mamma. Jag som inte ens visst om jag ville ha några barn. Kroppen började förändras och svullna upp. Jag som alltid tränat som en tok och varit fit för det har varit viktigt för mig att ha en schysst kropp. Å nu började jag "förfalla". Jag grät, sov dåligt, kollade numret till sjukhuset för abort. Ringde och dom ringde upp men jag svarade inte, för jag visste ju inte vad jag egentligen ville gör. Eller innerst inne visste jag ju men det var kaos i hela mig.
Tiden gick å jag mådde dåligt. Nu blir jag låst, kan inte flytta till havet som jag tänkt, måste stanna i Grängesberg som jag rent ut sagt avskyr :( Och Henrik har tre barn, hur ska jag klara fyra barn? Ja funderingarna var många. Var arg på Henrik, var arg på mig själv.
Magen växte sakta och jag hatade att se mig i spegeln. Trött, trött, trött och livet var pest. Så här var mitt tillstånd iaf in i vecka 16. Då började jag må bättre och hormonerna dämpat sig lite. Släppte in Henrik igen (han fanns alltid där oavsett hur jag mådde) och berättade på jobbet hur det stod till. För det hade varit en ångest att göra tidigare då jag var rädd att förlora mitt jobb. Men chefen förstod å det var inga konstigheter direkt. Började inse att jag faktiskt skulle bli mamma å även ha den bästa pappan till barnet. Det var liksom meningen med allt! Jag kunde inte vara egoist hela livet å göra allt som jag ville. Utan som 33 år kanske det VAR dags att landa på EN plats.
Så här började planeringen om det fortsatta livet ihop med Henrik och hans barn. Men resan dit tog tre månader av vånda, panik och tårar.