Jag har nyss tittat på nybyggarna vilket är ett program där människor som lider av missbruk får en chans till nytt liv. Idag handlade det om en kille som hade två barn som aldrig sett honom drogfri. Man får följa hans vardag och på slutet så får man se när han flyttar in i sitt nya rum på "kollektivet" och även får besök av sin mor, bror och den äldsta sonen som i sin tur hade det sett far på bild och börjat gråta å ville träffa honom. När dom sågs kunde jag inte hålla tårarna borta, dom bara sprutade! Jag är kluven i frågan kring missbruk. Jag ser det ofta som självvalt och kan känna att jag saknar sympati. Sen ser jag det även som att det är barndom, föräldrar och omgivning som formar och driver personen in i helvetet. Men det är inte alltid så utan missbruk kan uppstå även fast man har haft den mest perfekta uppväxten. Då tror jag att man har besvär åt det psykiska hållet eller även en diagnos som leder till dåliga val i livet. Jag själv har en far som missbrukat sen sin ungdom. Är inte uppvuxen med honom. Träffar honom då och då på "stan". Sen så har jag aldrig fått chans att ha den vansinnigt viktiga mor och barn anknytningen i min uppväxt. Så man kan ju tycka att jag är ett solklart fall för missbruk men jag har tagit avstånd helt från sånt och klarat mig mycket bra i livet. Många motgångar visst men min styrka har hjälpt mig. Tror att jag har så delat tycker i denna fråga då jag varit bitter på min far och sett vad eländet gjort med honom. Samtidigt som jag vet att ett missbruk uppstår i samband av många riskfaktorer i livet. Jag blir iaf galet rörd när människor har styrkan att ta sig ur skiten. Men förnekelse och bort förklaringar som min far kört med fick mig och inse att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och då måste man vända ryggen till för att på så vis hoppas man hjälper! All styrka till dom som VILL förändra!